Shit. På onsdag börjar kursen som har legat framför oss så länge, Cuppsatsen. Vi ska äntligen få skriva vår uppsats som jag på något sätt länge planerat inför. Innan vi ska få sätta igång så ska vi ha seminarier i etik och kvantitativ metod, sånt som jag inte alls ser hur jag skulle ha tid med. 

Idag hade vi ett gruppsamtal om stress. Efter samtalet gick jag hem och konstaterade att min hjärna var alldeles för trött för att läsa den doktorsavhandling som jag borde gräva ner mig i. Istället röjde jag undan bland lite stressmoment som legat framför mig en tid och som egentligen går fort att lösa. Som att avinstallera det där virusprogrammet som en gång i kvarten envisas att påminna mig om att min provtid snart är slut och istället installera ett nytt utan ständiga pop ups. Som att skicka iväg de där mailen som jag bara skjutit framför mig. Nu kan jag läsa den där avhandlingen i lugn och ro, utan popuprutor eller allt för långa todolists. Och snart, så snart får vi börja skriva på Vår uppsats. Äntligen. 

Men först , innan allt det, ska jag lyssna på Damien Rice och glädjas över det nya albumet som släpps i november och sörja över att hans konsertbiljetter tog slut alldeles för fort. 

Nu sitter jag här, i ett kontor på kommunhuset och har utsikt över huset där jag hade min första lägenhet. Näst längst upp bodde jag. Tänk, vad långt jag har kommit sedan dess, sedan jag bodde i min etta på 19 kvadrat. Då hade jag min säng, mitt lilla köksbord och en liten kokvrå. Jag gick på Luspen, vi åt clementiner jämt och jag var nästan aldrig ensam. Jag dansade mycket i mina mjukisbyxor, jag lyssnade jämt på Damien Rice. Jag låste mig själv ute rätt ofta, efter klockan 22 och man varit på äventyr och glömt nyckeln hemma. Jag gjorde mina föräldrar oroliga, en obefogad oro tyckte jag då. Jag menar, vad skulle kunna hända?

Idag har jag en fin trea sedan fyra år som jag delar med en fin människa. Jag har gått snart fem terminer på universitetet och nu har jag flyttat hem för ett tag. Jag gör min VFU på en plats jag bara kunde drömma om. Nu är jag här, äntligen börjar resan ta fart på riktigt. Jag har tänkt om angående vilken målgrupp jag gärna arbetar med när jag är klar. Man ska aldrig säga aldrig. Jag älskar att lära mig nya saker, jag älskar att utvecklas! Nu börjar livet lugna ner sig lite, jag börjar känna att jag landat. Mina föräldrar är nog inte särskilt oroliga längre heller.

Tänk, ett kontor på kommunhuset

Jag sitter i min källarlägenhet, äter popcorn och är sådär lagom sliten efter gårdagen.
Igår hade vi fest med klassen. Jag sjöng mig hes och idag har jag lätt träningsvärk i låren efter att ha kört fiskedansen allt för många gånger. Kung igår, Knäckt idag.

Festen var en liten avslutningsfest för alla oss, för nästa måndag börjar vi vår terminslånga praktik! Till helgen flyttar jag ut, flyttar hem. Jag och Glenn blir sambos på heltid igen, i nästan åtta månader. Jag längtar så, längtar efter att få komma hem efter praktiken varje dag och äta middag med Glenn. Jag längtar efter att inte behöva längta hem.
Jag blir lite pirrig i magen när jag tänker på det. 

Jag sitter och planerar lite inför flytten, och inser att jag har betydligt mer grejer nu än när jag flyttade hit. 

Ibland när jag har tråkigt läser jag igenom gamla blogginlägg och idag var en sådan gång. 
Jag läste om nervositeten inför studenten, påmindes om att jag faktiskt skulle läsa en kurs i beteendevetenskap på distans men gav upp innan jag börjat. 
Jag läste om hur jag brukar städa lägenheten medan jag dansade i mjukiskläder, när slutade jag med detta!?

Jag läste gamla subtila meddelanden som jag glömt varför jag skrev och vad de betydde.
Jag skrattar åt hur naiv jag var, jag trodde att jag hade koll. Idag har jag insett att jag aldrig har koll. På något.

Samtidigt skrev jag kloka och rätt roliga inlägg om olika vardagsobservationer. Jag skrev om mannen i rosa keps som alltid satt utanför ICA. Jag skrev om den egna kulturen som växte fram i vår datasal. Jag skrev ett inlägg om vår klass som faktiskt berörde mig så här fyra år senare. 

Det facsinerar mig hur fort tiden går, första dagen på Luspen var ju nyss? 

Vad är det med män och deras förmåga att viska?
Satt på en föreläsning idag och började lyssna på andra ljud än föreläsarens prat om SoL och LSS. Jag upptäckte rätt fort att de enda jag hörde var killarna i klassen som gjorde sitt bästa för att viska. Det är bara det att män inte kan viska. Detta är en hypotes som skulle undersökas närmare.
Jag har en vän som jag aldrig hört viska, det blir bara ett avgrundsdjupt mummel när han försöker.

I höst är ingen gladare än jag. Och det är inte för att jag köpt nya Lundhagskängor, pluggar om något som länge varit en del av mig eller fortfarande plockar prislappar från Londonkläderna.
Nej, det är för att det är den svenska musikens höst.

Jag är en sucker för svensk musik och det står jag för. Precis på samma sätt som jag älskar det konstnärliga i svensk film.

I höst släpper stora svenska namn nya album. Först ut var Oskar Linnros med albumet Klappar och Slag. Ett album i sann Linnrosanda, där jag tycker att det första spåret är ett av albumets bästa spår. Kan jag få ett vittne!?
Nästa album i ordningen, vår egen Lasse Winnerbäcks Hosianna, gjorde mig dock mer besviken. Är det bara jag, eller verkar Lasse ha tappat det lite? Det var bara en låt som på riktigt fångade min uppmärksamhet. Det är inte lika magiskt som förr, och det förra albumet, Tänk om jag ångrar mig, var början på den banan. På hans konsert vill jag fortfarande höra Timglas och Elegi.

Men jag har det bästa kvar att vänta. På onsdag släpper Melissa Horn sitt nya, jag har hört två av låtarna och jag älskar en av dem. På fredag följer Veronica Maggio efter och ska visa Sverige vad hon går för. Som en liten eftersläntare, den 13e november, kommer Daniel Adams Ray och släppa sitt album som har alla förutsättningar att bli grymt, särskilt med tanke på att han haft tre år på sig att skriva sedan förra albumet. Jag tror på musikhösten iår, den har börjat bra.

Dessa album, och en uppsjö av andra nysläpp som jag redan älskar, är vad som gör mig till höstens lyckligaste tjej!

 

Ja, vad ska man säga. Yran bjöd på överraskningar, kära återseenden och nya bekantskaper. Det var otroligt mycket folk men ändå lyckades jag gå in i folk jag känner väl. 

Fredagen firades med Ida och hennes vänner, och vilka trevliga vänner sen! Med tre sjuksyrror på samma fest kan man inte känna sig annat än trygg. Hoffmaestro var riktigt grymma och jag skrek mig hes under kvällen. Fötterna ömmade och axlarna var solbrända, en bra recension på en trevlig kväll. Sen till det bästa av allt, Bella dök upp efter 8 veckor i Filipinerna! 

Lördagen bjöd på regn vilket gjorde att Bella fick besök i korridoren. Med tända ljus, vin och grogg blev det en grym kväll medan regnet öste ner utanför. Väl ute på området började gårdagens kalas göra sig påmint och det blev en lugn kväll på en bänk medan Nause fick folk att dansa. 

I am a highwayman, on the road again
Me and my guitar, and my rambling band

Valborgsmässoafton för fyra år sedan gick jag full av förväntan till brännbollsplan på Röbro. Då visste jag inte att killen som var den första att krama mig då jag kom dit skulle dela lägenhet med mig ett år senare. Han visade sig vara den finaste i världen. Fyra år har gått, fyra år av upp- och nedgångar, skratt och en massa kärlek. 

Du är den bästa.

En av mina favoritbilder på Presley, Mamma och Pappas hund. Den är tagen i Överstjuktan, en regnig men otroligt mysig helg. Det måste vi göra om till sommaren!

Jag har egentligen aldrig tyckt om att fota djur, men helgen i Överstjuktan gav några fina bilder på en hund som där och då trivdes som bäst.

Annars rullar allt på precis som det borde. Våren har kommit och snart byter sommaren av, men innan dess blir det Fettjaure en vecka med familjen, något jag ser fram emot otroligt mycket. Vi ska äta mat, massa mat. Vi ska köra skoter, fiska lite, sova en del och bara umgås. Jag hoppas på att komma hem med några riktigt fina bilder på barnen också!

Nu ska jag hänga tvätt och redigera lite påskbilder!

Sen råkar det ju också vara fettisdagen idag.
Dagen då de flesta svenskar går på café, blir bjudna på eller bakar egna bullar med mandelmassa i och vispgrädde på. Själv skippar jag gärna mandelmassan, vilket gör det hela ännu sjukare. En bulle med en massa grädde på låter ju inte riktigt klokt.
Faktumet att jag inte äter mandelmassa har faktiskt gjort att jag idag blev utan semla!

Idag har det varit en dag full med siffror, procent, diagram och chi2 test. En rapport om stress bland studenter börjar ta form och jag känner mig nöjd med resultatet som vi åstadkommit tillsammans!
Matte och siffror har aldrig varit min grej direkt, jag menar, jag visste knappt att siffror fanns innan jag började förskolan, medans skrivandet alltid varit viktigt för mig. Så det är väl inte så konstigt att jag skulle tycka att statistik är svårt, men jag måste säga att jag tror att jag börjar fatta nu.  

Imorgon får jag åka hem! Hem till mitt hem och till honom som jag delar det med. Det ska bli så skönt att komma hem och att kunna vara ledig lite.

Jag hade tänkt försöka hinna redigera lite bilder under tiden jag blir hemma och jag hoppas att några av dem passar här på bloggen :) När jag har så mycket bilder kan jag lika gärna dela med mig av dem!