Egen tid. Vilket underbart fenomen. Jag hade nästan glömt bort hur det gick till.
Känslan av att lyssna på musik som bara känns så rätt just nu. Rätt rytm, rätt text.
Känslan av att spendera timmar framför datorn med en kopp te och photoshop.
 
Jag älskar att känna efter, känna efter hur lycklig jag egentligen är.
Jag älskar att gunga med, att sjunga med.
Det är såna saker jag bara tar mig tid för när jag är ensam.

Känslan är på snudd på nostalgisk.

Precis som jag känner nu, kände jag ofta under gymansiet.
Skillnaden är bara att nu kan jag redigera bilder
utan att ha dåligt samvete över att jag egentligen borde skriva rapport.

"Strö lite socker på mig..."

Tänkte ta mig i kragen och uppdatera.
Tänkte skriva något långt - något typiskt Sara.
Tänkte lägga upp några nya favoritbilder.

Saker blir inte alltid som man tänkt sig.

Så här kommer en bild på en människa som jag verkligen bryr mig om.
Ni får nöja er med det.