I helgen är det Brännbollsyran i Umeå. Sol och värme utlovades och så också vin och gott sällskap.
Jag gjorde en snabb övervägning och en hemresa blev inbokad. Överraskade Glenn och kom hem en dag tidigt.

Som Ronny Eriksson sjöng 1994;
"Det är här man känner vart stigarna går
och man vet vem som är släkt med vem."

Det är något särskilt med att komma hem.
Att komma hem till mitt kära norr är underbart.
Man känner alla och alla känner en, man kan vara sig själv.

En kväll vid vattnet med eld och en korvring efter en lång spinkartur med noll i utdelning.
En överkokt kaffepanna, upptinat fikabröd och en dålig rulle.
En helkväll i soffan med de som känner en bäst.
Kvalitetstid vid middagsbordet med Mamma och Pappa.

Var hemma hos Mamma och Pappa för några dagar sedan och känslan av bekanta lukter och det välkända ljudet av knarret i trappen gör mig lugn.

Är det ens nödvändigt att vidareutveckla?

"Hur det än blir så ska gudarna veta
att det finns inga bojor eller band
som kan hindra mina tankar att färdas norrut
på våren, som en flygande and."

Jag är så nyfiken, så nyfiken att jag snart spricker.
Vem kom på idén att stänga in 20, för varandra okända personer, i ett hus i 106 dagar?
Sedan är det inte nog stort socialt experiment att bara låsa dörren och se vad som händer.
nejnej.
Arrangera en skräckvecka, en bröllopsvecka och varför inte en vikingvecka när vi ändå är igång?

Veckan då alla skulle vara superhjältar tog ändå priset. Det går att skära i den infekterade stämningen i huset med kniv, då ser vi till att alla deltagarna blir beronde av varandra. Hela huset rasar om någon väljer att sätta sig på tvären.

Vi fick följa Flushman som var herre över toaletten och därför den enda som fick spola, vi har Doorwoman som är den enda som kan öppna dörrar och sist och absolut minst i urvalet, har vi Babytrooper som är den enda som får hantera tvål, shampo och balsam.

Men det som fascinerar mig mest är faktiskt att jag sitter bänkad varje kväll 22:00 och tittar på skiten.
 
"Stackars dom som stänger in sig, 100 dagar utan heder.
Stackars dom som lever så, stackars dom som tittar på.
Hur märkligt kan man må?"

Äntligen måndag, äntligen, och livet börjar på nytt igen.
Så sjöng Jörgen Schelander och grabbarna en gång,
rent spontant vet jag inte om jag skulle säga att jag håller med dem.

Måndagar är en sån dag, en sån dag som är nödvändig för att komma igång,
men som man gärna hoppar över.
Måndagar är en sån dag då man inser att golvbrunnet i duschen måste rengöras (läs saneras),
 en sån dag man jobbar hela dagen utan att få någonting gjort.
Måndagar är en sån dag då man tappar sista skvätten tandkräm på kanten av handfatet för att det sedan sakta ska glida ner och landa som en blåvit fläck på badrumsgolvet.

Idag var en sån måndag, nivet, helt onödig men ack så trevlig.
Dagen gled inte obemärkt förbi för att sluta med datorn i knät i min källare, nejnej.
Dagen gled förbi med buller och bång, ett tappat kopieringskort och ett hopplöst humör.
Vi gjorde oss dock förtjänta av timmar med BB och massa dösnack.
Kan bara säga att den behövdes för att komma igång.