I helgen var jag hemma i Slussfors hos Mamma och Pappa. Vi hade alfred, mitt syskonbarn som är tre år, på besök. Vi såg Lilo och Sticth ungefär femtioelva gånger... på rad. Den pojken blir aldrig less och han blir lika glad varje gång han ser att Stitch överlever på slutet.

Pappa försökte dra det där skämtet med Alfred, ni vet:
Vad händer om en älg ramlar i vattnet?
"Den blir ren" var svaret pappa ville ha. Men Alfred tänkte till och svarade istället det mest logiska - Men Morfar, det förstår du väl, då blir den ju blöt.



Jag älskar barn och deras sätt att göra allt så enkelt. Jag vill också vara tre och knappt kunna uttala mitt eget namn. Jag vill också kliva upp till moster på natten och krypa ner bredvid henne under täcket för att man trodde att det var ett läskigt monster under sängen. Jag vill också tycka att det är jättekul att arbeta och hjälpa till.

Alfred får mitt liv att se ännu mer komplicerat ut. Han är minsan bara beroende av mamma, pappa och Tilde. Han behöver inte vara ledsen över annat än skrapsår och hemlängtan. Han skrattar åt en film han sett så många gånger att han egentligen borde spy så fort han ser förtexterna, för det ville jag göra. Han får minsan bli buren och pussad på om han är ledsen.