Nu är jag hemma i trygga Storuman igen, här behöver vi i alla fall inte höra varje dag att det har hänt en " person under the train - accident " vi behöver inte springa fram och tillbaks för att hinna med bussar och tunnelbanor. Vi behöver inte direkt planera vår resa till jobbet beroende på tiden på dygnet och rusningstrafiken. Vi behöver inte hålla hårt om handväskan när vi går och handlar. Vi behöver inte kedja fast våra MC's i backen såfort vi lämnar den obevakad på gården. Vi blir inte fångade på 400 olika band när vi går en dag på stan. Vi har lite integritet.
Visserligen får vi inte mjölken hem på bron på morgonen heller, som på film. Vi har inte tekulturen, vilket är synd. Jag tycker om te. Vi är inte lika artiga och okänisar börjar inte bra med oss I väntan på bussen. Vi har inte köpcentrum vart vi än vänder oss, vi får nöja oss med fajjo och pp. Vi har inte en krog runt varje hörn.

Det känns lite skumt att jag och resten av resesellskapet vaknade i London, nära kingsbury station imorse, tog en taxi, som förövrigt kördes av en arab som tyckte om arabmusiken han spelade i taxin. Sedan när jag satt i planet på väg hem hade jag ett barn i sätet framför som satt och försökte ta stämmor i alla tonarter han själv kunde komma på. Först ville jag helst, ni vet, ta tag i stolsryggen och släppa snabbt så att barnet får viplash... Men jag föreställde mig att de heliumliknande ljuden kom från en vuxen människa och det hela blev genast mycket mer underhållande. Jag tröttnade på det rätt fort och lyssnade på reggea som alltid får mig på bättre humör.

Jag och Syrran fick springa med våra resveskor genom nästan hela arlanda för att planet var sent. När vi väl kom fram så var vi så svettiga att vi nästan skämdes. Och självklart, självklart ( ! ) finns det bara några få tomma platser på planet och jag måste sitta med den sötaste killen i planet. Syrran, nej nej, hon fick sitta bredvid någon gammal trevlig kvinna. Medans jag fick sitta med skitigt hår, och svetten rinnandes nedför nästippen, bredvid en riktigt söt grabb. Tur för mig att jag aldrig lär se honom igen.

Nu sitter jag här i lägenheten i Storuman, det känns helt absurt. Jag sitter och lyssnar på en av alla de 60 nya cdskivor jag har. Vi bodde hos ett par som heter Anna och Ricky. Ricky var en lika stor musikgalning som jag, så han brände ut ungefår 60 cd's åt mig. Vi hade samma musiksmak också. Så nu har jag det jag gör ett tag framöver.

Vistelsen i London var... intressant. Vi hade det jättetrevligt. Vi var och såg musikaluppsättningen av Grease i torsdagskväll. Det var verkligen en mäktig upplevelse. De var otroliga artister. Det rekommenderar jag, far och se på en bra musikal när ni får tillfälle! Vi såg allt som Big Ben (om ni inte visste det så är det klockan och inte tornet som heter big ben), China Town med deras kineser, någon Gaygata, London Eye, London city, Marble arch. Vi åt på en riktigt fin indisk restaurang - det var verkligen Indierna och Vi. Alla utom vi var alltså Indier. Men det var otroligt god men stark mat. Bra service och söta servitörer.

Jag kanske skriver lite mer om resan senare om jag känner för det  :)

---

Often licked, never beaten! HELL YEAH!