Nu har jag kommit hem efter en impulstripp till Kalix, långt uppe i norraste norrland. Jag har inte återhämtat mig än från deras dialekt och konstiga sätt att faktiskt använda stoppknappen i bussarna. Jag menar? Vem använder dem? Inte jag i alla fall, jag går fram och klappar chauffören lätt på flinten när jag vill hoppa av. Okej om du åker stadsbuss, då är det godkänt, men inte då du åker vanlig buss...

I alla fall. Jag tyckte att vi bodde långt upp i vårt avlånga land. Det tycker jag inte längre. När man börjar se skyltar som säger Haparanda 49 så börjar man undra vart man är på väg. Haparanda är ungefär Sveriges östligaste tätort ( Wikipedia ftw ). Det ligger så nära gränsen att om du hade stått på tå och verkligen sträckt på armen hade du säkert rört i en svettig nybastad finne. Jag var bara ett stenkast ifrån Joulupukki, Ded Moroz, Julegubben vår alldeles egna jultomte... Nästa gång jag är på besök får jag väl dra raggen in i Finland, upp på Korvatunturi, och se om han verkligen bor där. Jag kommer tillbaks med fakta, jag lovar.

Det var i alla fall trevligt att dra en sväng till Kalix, spela lite munspel och snylta te. Lyssna på reggae och prata skit. Bussen tog 7 timmar och 20 minuter hem, men det var det värt.
Jag frös, det var kallt ute. Det var mitt uppe i ingenstans, men de hade i alla fall rondeller. Jag fick sitta i en, inte så hel, men ack så skön soffa! Tack för en supermysig kväll!

Nu kan jag skriva på mitt CV att jag sett världen, nu har jag varit i Kalix.