Jag tror att min lägenhet krymper med tiden. Det känns så, för det är inte jag som växer. Den krymper sakta för att jag tillslut ska vara instängd och inte ens ta mig till hallen. Då tar jag gitarren med mig, hoppar ut genom fönstret och hoppas att någon förbipassarende fångar mig. Jag har sällan sådan tur, men plötsligt kanske det händer.

Jag tror att livet själv försöker djävlas med mig. Det kliar överallt, ögonen svider för att jag är så trött, att jag snart somnar med fingrarna på tangentbordet. Clementinerna jag köpte för inte så länge sedan är snart slut, vilket betyder jag har ett överskott av C-vitamin och snart blir gul, och att papperskorgen snart är full och borde tömmas. Jag vägrar gå ut med soporna nu, jag vägrar. Om jag skulle göra det skulle jag säkert glömma nyckeln och bli utelåst ur mitt eget hus.. Jag skulle inte bli förvånad. Tur att jag inte ska ut med soporna, jag kanske får sova inne i natt om ingenting annat oförutsägbart händer. Som att grannen skulle ha fått galna kosjukan och hela hyreshuset tvingas evakueras och flytta till Stensele. Jag vill inte bo i Stensele. Eller så kommer kanske någon kasta ut mig ur fönstret och stänga efter sig, för att de inte tycker om min nya gitarr och att jag spelar efter tio. Folket i Hsb är grymma.



Det är nog bäst att sova nu innan det händer något mer... Jag fortsätter min kamp mot livet och dess djävligheter imorgon.