Hej...
 jag ber om ursäkt för att jag varit fruktansvärt inaktiv på bloggen på senaste. Jag är inte död, men jag har solat, legat i feber, jobbat, varit i London och spenderat den största delen av min tid med Glenn.

Vi börjar med London... Konserten var helt otroligt fantastiskt underbar, det finns inte tillräckligt många superlativ för att beskriva upplevelsen. Vi grint å vi flint! Tracy Chapman är en otrolig artist som skriver låtar som verkligen berör. Det var en upplevelse som man inte glömmer i första taget.

Sedan åkte man på en sjudundrandes feber under de varmaste dagarna, så jag är så blek att en magnesyl på magen skulle se ut som en leverfläck, men jag kommer tillbaks!

Idag är det Swampsoccer och jag har fotat slut batteriet i kameran, och laddaren är spårlöst försvunnen. Jag ska snart ner dit igen och titta när Green Team spelar sin andra match. Så är risken stor att det blir en öl eller två med laget ikväll.

---

Vissa människor sätter verkligen sina spår. Igår sa vi hejdå till en vacker stjärna som alltid kommer att bli ihågkommen som världens skönaste och charmigaste tjej. Det känns konstigt och det gör ont, men jag tror att hon tittar på oss och vill att vi ska le och vara glada, jag tror att hon har det bra.