I höst är ingen gladare än jag. Och det är inte för att jag köpt nya Lundhagskängor, pluggar om något som länge varit en del av mig eller fortfarande plockar prislappar från Londonkläderna.
Nej, det är för att det är den svenska musikens höst.

Jag är en sucker för svensk musik och det står jag för. Precis på samma sätt som jag älskar det konstnärliga i svensk film.

I höst släpper stora svenska namn nya album. Först ut var Oskar Linnros med albumet Klappar och Slag. Ett album i sann Linnrosanda, där jag tycker att det första spåret är ett av albumets bästa spår. Kan jag få ett vittne!?
Nästa album i ordningen, vår egen Lasse Winnerbäcks Hosianna, gjorde mig dock mer besviken. Är det bara jag, eller verkar Lasse ha tappat det lite? Det var bara en låt som på riktigt fångade min uppmärksamhet. Det är inte lika magiskt som förr, och det förra albumet, Tänk om jag ångrar mig, var början på den banan. På hans konsert vill jag fortfarande höra Timglas och Elegi.

Men jag har det bästa kvar att vänta. På onsdag släpper Melissa Horn sitt nya, jag har hört två av låtarna och jag älskar en av dem. På fredag följer Veronica Maggio efter och ska visa Sverige vad hon går för. Som en liten eftersläntare, den 13e november, kommer Daniel Adams Ray och släppa sitt album som har alla förutsättningar att bli grymt, särskilt med tanke på att han haft tre år på sig att skriva sedan förra albumet. Jag tror på musikhösten iår, den har börjat bra.

Dessa album, och en uppsjö av andra nysläpp som jag redan älskar, är vad som gör mig till höstens lyckligaste tjej!