Nu sitter jag här, i ett kontor på kommunhuset och har utsikt över huset där jag hade min första lägenhet. Näst längst upp bodde jag. Tänk, vad långt jag har kommit sedan dess, sedan jag bodde i min etta på 19 kvadrat. Då hade jag min säng, mitt lilla köksbord och en liten kokvrå. Jag gick på Luspen, vi åt clementiner jämt och jag var nästan aldrig ensam. Jag dansade mycket i mina mjukisbyxor, jag lyssnade jämt på Damien Rice. Jag låste mig själv ute rätt ofta, efter klockan 22 och man varit på äventyr och glömt nyckeln hemma. Jag gjorde mina föräldrar oroliga, en obefogad oro tyckte jag då. Jag menar, vad skulle kunna hända?

Idag har jag en fin trea sedan fyra år som jag delar med en fin människa. Jag har gått snart fem terminer på universitetet och nu har jag flyttat hem för ett tag. Jag gör min VFU på en plats jag bara kunde drömma om. Nu är jag här, äntligen börjar resan ta fart på riktigt. Jag har tänkt om angående vilken målgrupp jag gärna arbetar med när jag är klar. Man ska aldrig säga aldrig. Jag älskar att lära mig nya saker, jag älskar att utvecklas! Nu börjar livet lugna ner sig lite, jag börjar känna att jag landat. Mina föräldrar är nog inte särskilt oroliga längre heller.

Tänk, ett kontor på kommunhuset