Shit. På onsdag börjar kursen som har legat framför oss så länge, Cuppsatsen. Vi ska äntligen få skriva vår uppsats som jag på något sätt länge planerat inför. Innan vi ska få sätta igång så ska vi ha seminarier i etik och kvantitativ metod, sånt som jag inte alls ser hur jag skulle ha tid med. 

Idag hade vi ett gruppsamtal om stress. Efter samtalet gick jag hem och konstaterade att min hjärna var alldeles för trött för att läsa den doktorsavhandling som jag borde gräva ner mig i. Istället röjde jag undan bland lite stressmoment som legat framför mig en tid och som egentligen går fort att lösa. Som att avinstallera det där virusprogrammet som en gång i kvarten envisas att påminna mig om att min provtid snart är slut och istället installera ett nytt utan ständiga pop ups. Som att skicka iväg de där mailen som jag bara skjutit framför mig. Nu kan jag läsa den där avhandlingen i lugn och ro, utan popuprutor eller allt för långa todolists. Och snart, så snart får vi börja skriva på Vår uppsats. Äntligen. 

Men först , innan allt det, ska jag lyssna på Damien Rice och glädjas över det nya albumet som släpps i november och sörja över att hans konsertbiljetter tog slut alldeles för fort.